Det blir aldrig som man tänkt sig. Det var första gången på nästan två år som släktingarna från USA skulle komma på besök. Vi hade bokat julbord på stadshotellet. Vi skulle fara till Sälen och åkas skidor redan på annandagen. Stugan var hyrd sedan flera månader och förskottsbetald. USA-sällskapet hade aldrig stått på skidor någon gång varför vi, mer erfarna, skulle få ett eller flera goda skratt under resan. Dagen före julafton var skinkan klar, sillsorterna, fyra stycken, färdiga, revbensspjäll, två sorters köttbullar, syltor, grisfötter, tre sorters lax och flera andra traditionella svenska julrätter stod doftande i kylskåpen. Julspriten hade medomsorg förberetts och även avsmakats.
De anländer till Arlanda planenligt och vi plockar upp dem, fyra stycken istället för tre, och vi som hade en helt vanlig bil med plast för fem, dessutom hade vi gjort iordning gästrummet med tre sängar. Utan att vi visste något fanns svågerns mamma med som extra hjul för bagaget. Nåväl, det skulle nog ordna sig, frugan satt i knäet på svågern. Vad det gällde sängplats fick väl någon av ungarna sova inne hos oss.
Väl framme, bagaget avlastat, kläder bytta och några av gästerna nyuduschade kommer överraskning nummer två - de äter inte längre kött, inte heller fisk utan enbart grönsaker. Min fru gav mig en blick som hade kunnat dräpa en hel armékår. hela kylen var full med sådant de inte kunde äta. Möjligen kunde vi uppbåda en sallad eller två. Det här var katastrof och jag tog min syster åt sidan och undrade vad fan de inte hade kunnat höra av sig. Där vi bor finns inga kvällsöppna affärer, och julafton är julafton, det vill säga allt är stängt. Det blir aldrig som man tänkt sig.
måndag 12 januari 2009
lördag 10 januari 2009
Skrivpuff utmaning 9
Den vita lögnen är oskyldig i sin oskuldsfullaste form, men förödande farlig när den övergår till en mani att förvränga, förbättra eller framhäva. Lögnen i sig är därför alltid farlig om den missbrukas och den måste tyglas. Hennes vita lögner är inte vita längre, de är ett nödvändigt ont.
Vita underkläder, sexigt åtsmitande på en mjuk kvinnokropp lojt lutad bakåt med ett glas vin i handen. En sensuell blick över glaset som talar mer än tusen skrivna ord. Benen skiftar position, glaset fortfarande i handen. Hon böjer sig aningen framåt och bröstens rundning lockar i den vita behån. Det råder en tydligt erotisk stämning. Hans entusiasm tyglas dock en aning då han börjat känna till det som förvrider.
Vita väggar, nymålade med en strikt bård i svart under det vita stuckaturtaket. En matta, väldig i sin dominans på det mörka jarra-golvet. Hundarna på plats i dörröppningen. De vaktar sin matte som dansar i sin nya klänning. Dansar in den kommande helgen och dansar för sin nya, häftiga, upptäckt vars konsekvenser ännu är oöverskådliga, för henne.
Vitt, förblindande vitt i solljuset när morgonen anländer. Snön har lagt sig, nästan orörd i sin skönhet innan djur och människor bryter ned och förstör det perfekta. Det gnistrar och reflexer av miljontals olika mönster i snön får henne att minnas gårdagen, inte enbart positivt men det lämnade en känsla av att vilja ha mer. Att han drog iväg är inte relevant just för stunden.
Colombiansk kokain, finaste vara, kritvitt är det vackra pulvret som fördärvar hennes sinnen och ekonomin. På spegeln från Dior ligger två lines färdiga att ta in. Ett vitemaljerat snortrör från Frankrike ligger bredvid. Fingrarna skakar. Hon ser som hastigast bilden av en förändrad kvinna, en trasig själ, fast i det vitas makt, innan den första linen dras upp i näsan.
Vita underkläder, sexigt åtsmitande på en mjuk kvinnokropp lojt lutad bakåt med ett glas vin i handen. En sensuell blick över glaset som talar mer än tusen skrivna ord. Benen skiftar position, glaset fortfarande i handen. Hon böjer sig aningen framåt och bröstens rundning lockar i den vita behån. Det råder en tydligt erotisk stämning. Hans entusiasm tyglas dock en aning då han börjat känna till det som förvrider.
Vita väggar, nymålade med en strikt bård i svart under det vita stuckaturtaket. En matta, väldig i sin dominans på det mörka jarra-golvet. Hundarna på plats i dörröppningen. De vaktar sin matte som dansar i sin nya klänning. Dansar in den kommande helgen och dansar för sin nya, häftiga, upptäckt vars konsekvenser ännu är oöverskådliga, för henne.
Vitt, förblindande vitt i solljuset när morgonen anländer. Snön har lagt sig, nästan orörd i sin skönhet innan djur och människor bryter ned och förstör det perfekta. Det gnistrar och reflexer av miljontals olika mönster i snön får henne att minnas gårdagen, inte enbart positivt men det lämnade en känsla av att vilja ha mer. Att han drog iväg är inte relevant just för stunden.
Colombiansk kokain, finaste vara, kritvitt är det vackra pulvret som fördärvar hennes sinnen och ekonomin. På spegeln från Dior ligger två lines färdiga att ta in. Ett vitemaljerat snortrör från Frankrike ligger bredvid. Fingrarna skakar. Hon ser som hastigast bilden av en förändrad kvinna, en trasig själ, fast i det vitas makt, innan den första linen dras upp i näsan.
torsdag 8 januari 2009
Skrivpuff utmaning 8
- Tjena sotarn... det var länge sedan?
Jag hajade till och vände mig ett kvarts varv. Sotare var jag inte, hade tvingats på somrarna i tonåren för att tjäna mitt somriga levebröd, men för Gurkan som stod med ett illvilligt smil i ansiktet var jag tydligen fortfarande sotare fast jag hade jobbat som skorstenstätare i nästan tjugo år. När jag nu såg den plufsiga kamraten från skolan visste jag inte hur jag skulle kunna få ett snabbt avslut på den dialog som prompt skulle följa.
- Hej Gurkan... hur är läget?
- Fint som sjutton... fan vad du har blivit flintskallig... brås på farsgubben va?
Han svarade blixtsnabbt och ställde sig närmare mig. Ingen nämnvärd förbättring vad gällde lukten ur munnen kunde skönjas trots att minst tio år gått sedan vi möttes senast.
- Ja jag är flintskallig nu... enkelt, snyggt och praktiskt.
Intressant början på diskussionen, tänkte jag lite elakt.
- Bor du kvar i "föräldrakåken", sa han kort och hissade ena ögonbrynet.
- Ja... vi bor kvar där. Det är min hustru som äger huset... men vad menar du när du säger "föräldrakåken"?
Jagkunde inte låta bli att ljuga för att få höra reaktionen med betoning på "hustru" och jag var bara tvungen att höra hur han skulle slingra sig om sitt fula uttryck om vårt hus.
- Jaja... det är ju inte ditt hus... eller din hustrus hus... det är ju dina föräldrar som byggt huset... förresten ska du väl inte inbilla mig att din fru skulle ha köpt din morsas och farsas kåk... det vet väl alla att den var "subventionerad".
Det var samma gamla Gurkan och det kändes som om tiden stått helt stilla. Han hade inte förändrats. Nu började jag bli irriterad och mindes bara alltför väl hans dåliga sidor.
- Du... förresten är du sjuk eller? frågade han och tvärvände dialogen. Någonstans i hans rymliga ego fanns det tydligen något som talade om när gränsen var nådd.
Det var en oväntad fråga.
- Varför undrar du om jag är sjuk, svarade jag och backade instinktivt bort ett halv steg. Han stod alldels för nära och den ruttna lukten kväljde mig.
- Du är ju så jävla mager...
(och du är så jävla fet, tänkte jag)
- Jag har minskat min övervikt till en mer normal... inte innebärande per automatik att jag är sjuk... äter bättre, dricker mindre läsk och promenerar med hunden.
- Jaja... låt inte så sur. Hur går firman då?
- Bra.
- Vadå bra?
Nu tröttnade jag på att fördriva min tid med denna ointressanta person.
- Gurkan... jag har sluppit dig i tio år. Du har skaffat dig ett bra jobb med en hög inkomst enligt vad gamla gemensamma vänner till oss säger. Varför fortsätter du att så öppet visa din avund gentemot mig och mina föräldrar... kan du inte bara leva i ditt eget liv och skita i mig?
- Men för helv...
- Jag sticker nu... du kan fara dit där det är jävligt varmt, sa jag kort och gick vidare, lättad över att det bara tog ett par minuter.
Jag hajade till och vände mig ett kvarts varv. Sotare var jag inte, hade tvingats på somrarna i tonåren för att tjäna mitt somriga levebröd, men för Gurkan som stod med ett illvilligt smil i ansiktet var jag tydligen fortfarande sotare fast jag hade jobbat som skorstenstätare i nästan tjugo år. När jag nu såg den plufsiga kamraten från skolan visste jag inte hur jag skulle kunna få ett snabbt avslut på den dialog som prompt skulle följa.
- Hej Gurkan... hur är läget?
- Fint som sjutton... fan vad du har blivit flintskallig... brås på farsgubben va?
Han svarade blixtsnabbt och ställde sig närmare mig. Ingen nämnvärd förbättring vad gällde lukten ur munnen kunde skönjas trots att minst tio år gått sedan vi möttes senast.
- Ja jag är flintskallig nu... enkelt, snyggt och praktiskt.
Intressant början på diskussionen, tänkte jag lite elakt.
- Bor du kvar i "föräldrakåken", sa han kort och hissade ena ögonbrynet.
- Ja... vi bor kvar där. Det är min hustru som äger huset... men vad menar du när du säger "föräldrakåken"?
Jagkunde inte låta bli att ljuga för att få höra reaktionen med betoning på "hustru" och jag var bara tvungen att höra hur han skulle slingra sig om sitt fula uttryck om vårt hus.
- Jaja... det är ju inte ditt hus... eller din hustrus hus... det är ju dina föräldrar som byggt huset... förresten ska du väl inte inbilla mig att din fru skulle ha köpt din morsas och farsas kåk... det vet väl alla att den var "subventionerad".
Det var samma gamla Gurkan och det kändes som om tiden stått helt stilla. Han hade inte förändrats. Nu började jag bli irriterad och mindes bara alltför väl hans dåliga sidor.
- Du... förresten är du sjuk eller? frågade han och tvärvände dialogen. Någonstans i hans rymliga ego fanns det tydligen något som talade om när gränsen var nådd.
Det var en oväntad fråga.
- Varför undrar du om jag är sjuk, svarade jag och backade instinktivt bort ett halv steg. Han stod alldels för nära och den ruttna lukten kväljde mig.
- Du är ju så jävla mager...
(och du är så jävla fet, tänkte jag)
- Jag har minskat min övervikt till en mer normal... inte innebärande per automatik att jag är sjuk... äter bättre, dricker mindre läsk och promenerar med hunden.
- Jaja... låt inte så sur. Hur går firman då?
- Bra.
- Vadå bra?
Nu tröttnade jag på att fördriva min tid med denna ointressanta person.
- Gurkan... jag har sluppit dig i tio år. Du har skaffat dig ett bra jobb med en hög inkomst enligt vad gamla gemensamma vänner till oss säger. Varför fortsätter du att så öppet visa din avund gentemot mig och mina föräldrar... kan du inte bara leva i ditt eget liv och skita i mig?
- Men för helv...
- Jag sticker nu... du kan fara dit där det är jävligt varmt, sa jag kort och gick vidare, lättad över att det bara tog ett par minuter.
onsdag 7 januari 2009
Skrivpuff utmaning 7
Det hade aldrig funnits en tanke på att det en dag tar slut. En ytterst obehaglig sida av livet visade sig för några år sedan, och det var döden i grotesk uniform med ett hånflin på läpparna. Det fanns en ofattbar men för döden logisk orsak till besöket. Det var att ta bort en älskad familjemedlem. En mor som levt och skrattat i ena stunden till att i nästa sluta andas. Inte längre finnas bland de levande och att bara leva kvar som ett minne, vars kontrast med tiden suddas. Vi måste vårda våra kära medan de lever. Omsorgsfullt.
tisdag 6 januari 2009
Skrivpuff utmaning 6
För mig som sedan barnsben, åtminstone tonåring, drivit egna företag i olika tappingar så är mitt nya jobb som projektledare för elentreprenader på Scania i Stockholm en stor utmaning. Dels att vara borta 4 dagar varje vecka och sova i en allt annat än hemtrevlig ungkarlslägenhet (det heter så när 3-4 slarvrar bor tillsammans och skiter i att städa, torka bänkar, göra rent kyslkåpet osv), att tvingas upp 04.00 varje måndag för att sätta sig i bilen i två timmar och vara i en helt främmande stad, inne på en fabrik i en barack, och dels den helt nya arbetsuppgiften med kvalitetstänkande, kontroller som ska göras, besiktningar, räkna på nya anbud osv. På den positiva sidan är det väldigt lärorikt och utvecklande att bryta upp från en gammal invand sysselsättning som tagit upp hela ens liv och nästan gjort att ens arbete har varit identiteten (jag har i 35 år sålt kaminer, kakelugnar, skorstenar och annat i den branschen). Det är med facit i hand extremt nyttigt att byta jobb ibland. Jag är en hemkär, familjär person som längtar efter min fru och mina barn när jag är borta. Det är underbart att återvända hem till dem på torsdagskvällen och bli varmt mottagen med kramar och leenden. Till och med hundarna blir gladare än i vanliga fall.
Att återvända efter en lång julledighet är alltid kluvet, pirrigt och nästan lite skräckslaget. Konstigt egentligen, men så är det ofta inför det som känns okänt och ens arbete kan efter semsterar och längre frånvaro kännas inte så lite otäckt, åtminstone känner jag det så. Samma känsla kan dyka upp inför en utlandsresa eller en konferensresa, trots att det bara är en begränsad del av ens liv som går åt och man snart är hemma igen.
Att återvända efter en lång julledighet är alltid kluvet, pirrigt och nästan lite skräckslaget. Konstigt egentligen, men så är det ofta inför det som känns okänt och ens arbete kan efter semsterar och längre frånvaro kännas inte så lite otäckt, åtminstone känner jag det så. Samma känsla kan dyka upp inför en utlandsresa eller en konferensresa, trots att det bara är en begränsad del av ens liv som går åt och man snart är hemma igen.
måndag 5 januari 2009
Utmaning 5 skrivpuff
Vaknade igår på hotell Hasselbacken i Stockholm. En fantastisk morgon med nästan -10 och klarblå himmel. Efter frukosten och ordentlig påklädning gick vi ned till receptionen. Ett litet, något skrynkligt kuvert, stoppades i min hand av kvinnan bakom disken. "Det här var visst väldigt viktigt", sa hon och log. Hustrun tittade skumt på mig och undrade vad det handlade om. Brevskrivaren ville att vi skulle träffas på österlånggatan vid restaurang Den Gyldene Freden en timme senare. Det hade gått flera år sedan jag senast utsattes för anonyma brev med direktiv. Ingen signatur som avslöjade kvinnlig eller manlig avsändare den här gången heller. Det kändes lite konstigt, minst sagt, jag hade lagt det gamla bakom mig till förmån för ett bättre liv.
Vi hade tänkt promenera nedför strandvägen, kika på husen och människorna, käka lunch på Järnets matsal, också på Österlånggatan, och nu skulle vi hamna där även av andra orsaker. Hustrun tjatade och undrade vad det handlade om. Jag svarade flera gånger att jag inte visste och jag blev rejält skärrad av hennes tjat och samtdigt glittrade något okynnigt i hennes ögon.
Det var betydligt kallare än vad vi räknat med och redan efter några hundra meter frös båda två rejält. Hon vinkade in en taxi som tog oss lite närmare vårt mål. Redan då önskade jag att vi hade bytt infallsvinkel på dagen och åkt någon annanstans än till Gamla Stan. Anonyma brev var sällan trevliga.
Jag hoppades att någon bara skämtade och kanske skulle möta upp oss och det sa jag till hustrun innan vi äntrade den gamla staden. En man hastade fram emot oss och stötte till mig med axeln. Det gjorde ont och det var onödigt att han gick så nära oss. Det var något bekant med honom men ansiktet doldes av en svart sjal och han hade svarta glasögon på sig. Mannens steg klingade av och plötsligt hördes de närma sig igen. Jag vände mig om precis i tid för att se mannen komma emot oss igen och samtidigt närmade sig ytterligare två personer från sidan, klädda på samma sätt och med bestämdhet drog de oss med in på Den Gyldene Freden . Innan jag hann bli förbannad över tilltaget hördes skratt från ett flertal personer. Stående efter flera bord fanns våra närmaste vänner och de såg alla så glada ut. Innan jag hann hämta mig sa min hustru att hon på det här lite udda sättet ville lura med mig på ett ställe dit hon ostört och med vittnen kunde fria. Efterarton är började det tydligen bli dags. Hon tyckte att jag med min livliga fantasi skulle utsättas för ett rejält, och lite obehagligt, spratt. Hon lyckades onekligen.
Vi hade tänkt promenera nedför strandvägen, kika på husen och människorna, käka lunch på Järnets matsal, också på Österlånggatan, och nu skulle vi hamna där även av andra orsaker. Hustrun tjatade och undrade vad det handlade om. Jag svarade flera gånger att jag inte visste och jag blev rejält skärrad av hennes tjat och samtdigt glittrade något okynnigt i hennes ögon.
Det var betydligt kallare än vad vi räknat med och redan efter några hundra meter frös båda två rejält. Hon vinkade in en taxi som tog oss lite närmare vårt mål. Redan då önskade jag att vi hade bytt infallsvinkel på dagen och åkt någon annanstans än till Gamla Stan. Anonyma brev var sällan trevliga.
Jag hoppades att någon bara skämtade och kanske skulle möta upp oss och det sa jag till hustrun innan vi äntrade den gamla staden. En man hastade fram emot oss och stötte till mig med axeln. Det gjorde ont och det var onödigt att han gick så nära oss. Det var något bekant med honom men ansiktet doldes av en svart sjal och han hade svarta glasögon på sig. Mannens steg klingade av och plötsligt hördes de närma sig igen. Jag vände mig om precis i tid för att se mannen komma emot oss igen och samtidigt närmade sig ytterligare två personer från sidan, klädda på samma sätt och med bestämdhet drog de oss med in på Den Gyldene Freden . Innan jag hann bli förbannad över tilltaget hördes skratt från ett flertal personer. Stående efter flera bord fanns våra närmaste vänner och de såg alla så glada ut. Innan jag hann hämta mig sa min hustru att hon på det här lite udda sättet ville lura med mig på ett ställe dit hon ostört och med vittnen kunde fria. Efterarton är började det tydligen bli dags. Hon tyckte att jag med min livliga fantasi skulle utsättas för ett rejält, och lite obehagligt, spratt. Hon lyckades onekligen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
