Skrivpuff utmaning 8

- Tjena sotarn... det var länge sedan?
Jag hajade till och vände mig ett kvarts varv. Sotare var jag inte, hade tvingats på somrarna i tonåren för att tjäna mitt somriga levebröd, men för Gurkan som stod med ett illvilligt smil i ansiktet var jag tydligen fortfarande sotare fast jag hade jobbat som skorstenstätare i nästan tjugo år. När jag nu såg den plufsiga kamraten från skolan visste jag inte hur jag skulle kunna få ett snabbt avslut på den dialog som prompt skulle följa.
- Hej Gurkan... hur är läget?
- Fint som sjutton... fan vad du har blivit flintskallig... brås på farsgubben va?
Han svarade blixtsnabbt och ställde sig närmare mig. Ingen nämnvärd förbättring vad gällde lukten ur munnen kunde skönjas trots att minst tio år gått sedan vi möttes senast.
- Ja jag är flintskallig nu... enkelt, snyggt och praktiskt.
Intressant början på diskussionen, tänkte jag lite elakt.
- Bor du kvar i "föräldrakåken", sa han kort och hissade ena ögonbrynet.
- Ja... vi bor kvar där. Det är min hustru som äger huset... men vad menar du när du säger "föräldrakåken"?
Jagkunde inte låta bli att ljuga för att få höra reaktionen med betoning på "hustru" och jag var bara tvungen att höra hur han skulle slingra sig om sitt fula uttryck om vårt hus.
- Jaja... det är ju inte ditt hus... eller din hustrus hus... det är ju dina föräldrar som byggt huset... förresten ska du väl inte inbilla mig att din fru skulle ha köpt din morsas och farsas kåk... det vet väl alla att den var "subventionerad".
Det var samma gamla Gurkan och det kändes som om tiden stått helt stilla. Han hade inte förändrats. Nu började jag bli irriterad och mindes bara alltför väl hans dåliga sidor.
- Du... förresten är du sjuk eller? frågade han och tvärvände dialogen. Någonstans i hans rymliga ego fanns det tydligen något som talade om när gränsen var nådd.
Det var en oväntad fråga.
- Varför undrar du om jag är sjuk, svarade jag och backade instinktivt bort ett halv steg. Han stod alldels för nära och den ruttna lukten kväljde mig.
- Du är ju så jävla mager...
(och du är så jävla fet, tänkte jag)
- Jag har minskat min övervikt till en mer normal... inte innebärande per automatik att jag är sjuk... äter bättre, dricker mindre läsk och promenerar med hunden.
- Jaja... låt inte så sur. Hur går firman då?
- Bra.
- Vadå bra?
Nu tröttnade jag på att fördriva min tid med denna ointressanta person.
- Gurkan... jag har sluppit dig i tio år. Du har skaffat dig ett bra jobb med en hög inkomst enligt vad gamla gemensamma vänner till oss säger. Varför fortsätter du att så öppet visa din avund gentemot mig och mina föräldrar... kan du inte bara leva i ditt eget liv och skita i mig?
- Men för helv...
- Jag sticker nu... du kan fara dit där det är jävligt varmt, sa jag kort och gick vidare, lättad över att det bara tog ett par minuter.